ETH tappar mot BTC efter narrativskifte
Ethereum har under flera år marknadsförts av delar av communityn som “ultrasound money” – ett narrativ som tog fart efter EIP-1559 (avgiftsbränning) och förstärktes när nätverket gick över till proof-of-stake i samband med “The Merge” 2022. Tanken var att en kombination av lägre nyutgivning och brända avgifter skulle göra ETH strukturellt mer sällsynt, i perioder till och med deflationär.
Men sett till marknadens relativa prissättning har utvecklingen varit svag. ETH har fallit omkring 65 procent mot bitcoin sedan skiftet i berättelsen, enligt data från större handelsplatser och långsiktiga prisdiagram för paret ETH/BTC. Samtidigt har bitcoin stärkt sin position som den dominerande tillgången inom kryptomarknaden, både i kapitalflöden och i institutionell exponering.
Vad “ultrasound money” byggde på
Efter EIP-1559 bränns en del av transaktionsavgifterna (base fee), vilket minskar den cirkulerande mängden ETH jämfört med ett system där alla avgifter går till miners/validatorer. När proof-of-stake infördes sjönk även den löpande emissionen, eftersom validatorbelöningar typiskt kräver lägre nyutgivning än proof-of-work.
I perioder med hög nätverksaktivitet kan mängden bränd ETH överstiga nyutgivningen. Det var centralt för “ultrasound money”-tesen: att användningen av nätverket skulle göra ETH allt mer knapp, och därmed attraktiv som värdebevarare.
Kritiker har dock pekat på att denna mekanik är konjunkturkänslig. När aktiviteten i DeFi och NFT-marknaderna minskar sjunker avgiftsintäkterna – och därmed även bränningen. Då blir ETH:s utbudstillväxt i praktiken mer lik en traditionell proof-of-stake-tillgång, där avkastningen till stakers står i fokus.
Varför marknaden ändå valt BTC
Den relativa nedgången för ETH mot BTC sammanfaller med ett bredare skifte i efterfrågan. Bitcoins roll som “digitalt guld” har fått ökat genomslag, inte minst genom spot-ETF:er i USA som gjort exponeringen enklare för kapitalförvaltare. Bitcoin har dessutom ett enklare och mer förutsägbart monetärt ramverk, vilket tenderar att premieras i perioder när investerare söker tydlig riskprofil.
Ethereum har samtidigt rört sig i en mer komplex riktning: fler lager (L2), fler uppgraderingar och en ekonomi där värde fångas både i baslagret och i ekosystemet runt omkring. För vissa investerare kan det göra ETH svårare att värdera som en “peng”, även om det fungerar väl som en produktionsresurs för blockutrymme och applikationer.
L2-effekten och frågan om värdefångst
En återkommande diskussion är om Ethereums scalingstrategi – där mycket aktivitet flyttas till rollups – minskar avgiftstrycket på L1 och därmed bränningen. Om transaktioner och intäkter i större utsträckning uppstår på L2 kan ETH:s “ultrasound”-profil bli mindre tydlig, samtidigt som nätverket fortsätter vara centralt som säkerhets- och avvecklingslager.
Motargumentet är att rollups i längden kan öka den totala efterfrågan på Ethereum genom att skala användningen, vilket kan leda till mer data publicerad på L1 och därmed mer avgifter. Utfallet beror på balanspunkten mellan billigare användning och den totala volymen av aktivitet.
Var narrativet ett misstag?
Att ETH tappat mot BTC behöver inte i sig betyda att idén var fel, men det har exponerat en skillnad mellan monetär design och marknadens preferenser. “Ultrasound money” fungerade som ett skarpt budskap, men knöt också ETH:s investeringscase hårt till en variabel faktor: avgiftsintensitet.
I praktiken har ETH allt tydligare blivit en tillgång som prissätts utifrån användning, kassaflödesliknande avgiftsdynamik och ekosystemtillväxt, snarare än en renodlad knapphetsberättelse. Det gör ETH/BTC-paret känsligt för cykler i on-chain-aktivitet och för om kapital i första hand söker enkel “store of value”-exponering eller tillväxtkopplad infrastruktur.
